New Haven - Boston

Det kändes som om halva New York var på väg 'up state' när vi satte oss i bilen igen efter att ha låtit den vila i garaget i 4 dagar. Det som enligt vår kvinnliga vän, GPS:en, skulle ta 1,5 h tog istället 3 h. Trafiken var inte så kaotisk, bara extremt långsam. Känslan var att förarna på västkusten var mer erfarna eftersom tempot var högre där, även om trafiken var tätare. En intressant observation är att man ofta blir påmind om att vägskyltarna talara om vad det är för lagar och regler som gäller. Får en att fundera på om skyltar som inte har texten, bara är rekommendationer...


Väl i New Haven checkade vi in och drog ut på stan. New Haven präglas till största del av sitt universitet, Yale från 1701, och dess gamla gotiska universitetsbyggnader. Staden i sig är drygt 60 år äldre, 1638, och den första i det blivande USA som byggdes efter en riktig statsplan.


Efter en kort tur runt ett ganska öde universitet drog vi oss ner mot vattnet för att få känna på havet lite. Lite på giss började vi vandra mot det som var utmärkt med vatten på kartan. Väl där möttes vi av en industrihamn och inte strand/marina som vi hoppats. Havet dofter fick vi dock känna på, något som bara uppskattades av någon i sällskapet...


Vi fick i alla fall en ordentlig promenad efter ett par timmar i bilen och bestämde oss för att stanna till ut med kusten den efterföljande dagen på väg upp mot Boston. Innan vi lämnade in för dagen tog vi ytterligare en tur runt universitetet för att få lite kort i skymningen.

Vägen mot Boston bestämde vi att lägga via Point Judith för att få se lite av New England-kusten. På vägen upp från New York såg vi bara motorväg så denna turen fick bli på lite mindre vägar utmed kusten. Frukost käkade vi i Mystic, ett litet fiskesamhälle på gränsen mellan Connecticut och Rhode Island.


Point Judith ligger söder om Providence, Rhode Island, och är ett litet semesterhak för amerikanerna och av samma anledning drogs vi dit. Vi låg och slappade medan surfarna (och även två killar i kanotslalomkanoter) slet i havet nedanför oss.


Vilan var dock kortvarig. Vi ville komma upp till Boston i tid så att vi skulle kunna fixa biljetter till kvällens baseballmatch mellan hemmalaget Red Sox och Baltimore Orioles. Av budgetskäl bodde utanför Boston (i Bedford) den första natten eftersom vi inte skulle göra något annat inne i Boston på kvällen än att kolla på matchen.

Eftet att ha checkat in, tagit bilen till den yttersta hållplatsen på tunnelbanan och tagit den samma in till Boston kom vi till arenan Fenway Park 2,5 h innan första pitch. Enligt en kille vi träffat i Denver skulle det i princip vara att bara åka till arenan och köpa biljetter där av svartabörskillar ('Scalpers') som, enligt honom, var tvugna att sälja till inköpspris (~$50 för bra platser). Vad vi inte insåg att fallet inte var det samma i Boston som i Chicago, som han pratade om. När vi kom fram var det full kommers. Den första 'Scalpern' vi gick fram till ville ha $165 per biljett. Möjligen kunde han sträcka sig till $300 paret (~2200kr). Detta låg lite utanför vår budget så vi ställde oss i kön till dagsbiljetterna. Kön sträckte sig redan dryga 100 m, men eftersom den växte sig längre och längre bakom oss kände vi att vi borde ha en chans även om vi får vänta länge. Väntan i den 30 gradiga värmen var något besvärlig och det dröjde 1,5 h innan vi började nå slutet. Då slutade kön att rörar på sig och vi undrade vad som hände. Efter ungefär 10 min kom det fram en herre och förklarade att biljetterna i princip var slut. Vi fick alternativen att antingen stå kvar i kön, som nu var ~15 m, och försöka få några av de biljetter som släptes vid matchstart, eller köpa några av de udda och/eller dyra biljetter han hade att erbjuda. Efter att ha stått i kö så länge, aningen sliten av värmen, tog vi inte chansen att vänta på eventuella biljetter som skulle släppas, utan tog två av hans biljetter. Något utanför vår budget (men billigare än svarta börsen) och på två olika rader, men framför varandra. Det var ju ändå sista chansen på resan och lönen hade ju precis kommit...


Efter ett kepsinköp, för att göra sig vän med hemmafansen, letade vi upp våra platser. Väl där förstod vi varför priset för dem låg strax över vår budget. Vi satt på 7:e och 8:e raden, precis bakom slagmannen! Superhäftigt.


Matchen dog nästan redan i den första inningen när Red Sox stora stjärna Ortiz, 'Big Papa', slog en home run med två man ute på baserna vilket betydde 3-0. Efter nio innings blev det 7-2 till Redsox och hade innan dess bjudits på en andra home run för kvällen. Stämningen matchen igenom var på topp, kanske självklart med den kanonstarten, trots att arenan 'bara' plockade in drygt 37 000. Slutsålt för 516:e matchen i rad var det dessutom vilken kanske förklarar att det var aningen svårt att få biljetter. Rådet är nog att inte välja Boston som stad om man vill få enkla biljetter.

På söndagen bytte vi hotell och drog oss in mot Boston. Vi stannade i Camebridge där vi vandrade runt och kollade in Harvard [hahvaahd]. Grundat 1636 är det det äldsta universitetet i USA och det 6:e Ivy League-universitetet vi passerat längs östkusten (tidigare Philadelphia PA, Princeton NJ, Columbia NY, Yale CT och Brown RI). De resterande två (Dartmuth och Cornell) låg längre norr ut och inåt landet.


Efter en lunch och lite mer rundvadring drog vi oss tillbaka till bilen. Vi hade precis satt oss och börjat rulla när världens oväder bröt ut. Detta kändes fullt naturligt med tanke på att det var overkligt varmt och fuktigt. Lika fort som det kom var det dock över och när vi kom till vårt sista hotell för resan strålade solen som aldrig förr.


Vi trotsade hettan och gav oss ut på en historisk vandring genom staden. Liksom Philadelphia spelade Boston en stor roll i skapandet av USA. Det var bland annat här som frihetskriget bröt ut i.o.m Boston Massacre (som låter blodigare än vad det var). På vandringen passerade vi massor av gamla byggnader som bevarats och platser där historiska händelser utspelats. Cheerspuben fick sig ett besök också.


Efter att ha gått igenom North End, typ gamla stan, korsade vi Charls River (som längre ner går ihop med Mystic River (känd från Clintans film)) och vandrade upp för Bunker Hill. Högst upp på kullen står Bostons egen obelisk på den plats där ett slag utspelades under frihetskriget 1775. Här på kullen tog våra krafter slut. De senaste veckornas promenerande, men minst en mil om dagen, satt ordentligt i benen. Efter att ha pustat ut lyckades vi ta oss till ett vattenhål i North End där vi kunde samla nya krafter innan vi gav upp för kvällen.

Nedan syns de viktigaste tillbehören under denna dag och som även symboliserar hela semestern: Vatten, solbrillor, en lokal karta och Lonly Planet USA. Tourists - oh yes!


Den sista dagen packade vi ihop våra grejer och gav oss ut på stan för att införskaffa ytterligare en väska (då vissa i sällskapet handlat en aning för mycket) för att undvika att behöva betala för övervikt på vår största väska. Konstigt nog är det inte totalvikten på alla väskor som spelar roll. Så länge ingen väska överstiger 50 lbs (~23 kg) så är det lugnt. Efter lunch och lite sista minuten shopping i ett köpcentrum i Camebridge, drog vi oss till flygplasten där vi sa hej då till bilen (650 mil-i-bil slutade det på) och checkade in vårt bagage.



Flygresan till London gick smidigt och utan några problem. Planet lyfte vid 18 tiden lokal tid och landade i London strax före midnatt östkusttid d.v.s strax för 05 lokal tid. Det enda som strulade var videosystemet på Kalles stol, vilket resulterade i att han fick flytta upp en klass till Ekonomi Extra. Himla otur... ;) Mycket sömn lyckades vi tyvärr inte skaffa oss vilket resulterade i att vi på planet till Stockholm somnade innan vi lämnat brittisk mark och vaknade inte förrän vi tog mark i Sverige vid 11.15 lokal tid. Lite sömn den natten gjorde att hela den dagen var som i en dimma men nu, efter 3 dagar i Sverige, är vi återställda.

De sista bilderna från New York, Boston och resan dit finns nu äntligen uppe för beskådning.

Tack till alla som har läst och skrivit trevliga kommentarer. Hoppas att det har inspirerat!

/Kalle och Terese

New York

Vi stack ganska tidigt ifrån Atlantic City för att få så mycket tid i New York som möjligt. Efter att ha tankat upp bilen (för under 5 kr/l denna gången) gav vi oss iväg. Motorvägen upp mot NY var 'bara' tvåfilig, med en skog skiljande de två körriktningarna, men det flöt på hyffsat bra i den ganska lätta trafiken. Inte förrän vi nådde Jersy City började det tjocka till sig och det höll i sig in genom Lincolntunneln och upp till vårt hotell på 57:e gatan, mellan 9:e och 10:e avenyn. Hotellet låg ~3 kvarter från Central Parks sydöstra hörn där även den närmsta tunnelbanestationen låg.


Efter att vi checkat in vid 14-tiden gav vi oss ut på stan, införskaffade kort för tunnelbanan och gav oss ut på Broadway vid 59:e gatan. Vi började knalla söder ut och slutade inte förrän vi nått Union Square på 14:e gatan (inte mer än 4 km). På vägen skådade vi bl.a. Ed Sullivan Theatre (David Lettermans TV-studio), Times Square och Flat Iron Building. Vädret var varmt, kvavt och ganska disigt så efter promenaden var man ganska klibbig. Efter detta tog vi tunnelbanan upp till Grand Central Station vid 42:a och Park. Efter en titt där och sedan på närliggande Chrysler Building drog vi oss hemåt. Rätt slitna efter den första av fyra dagar, men inte så slitna att vi inte orkade med 'Brüno' på bio på kvällen. För övrigt helt sjukt galen film.


På tisdagen var vädret rätt kasst, vilket vi var beredda på. Vi slet oss upp ganska tidigt för att kunna vara vid Ed Sullivan Theatre vid 09 för att köa till biljetter till The Late Show med David Letterman. Biljetterna är gratis och man får ansöka om dem på plats eller via internet. Eftersom vi inte hade ett amerikanskt telefonnummer att lämna bort på nätet fick vi göra det på plats så att de kunde ringa vårt hotell om vår ansökan lottades fram. Efter detta trotsade vi regnet och tog oss till Rockefeller Center, inte allt för långt därifrån. Vi valde att inte betala $20 per skalle för att åka upp till toppen, eftersom molnbasen var rätt låg, så vi drog oss tillbaka till hotellet och hoppades på att vi skulle kunna ta skydd från regnet hos Letterman på eftermiddagen (programmet spelas in mellan 14.30 och 17.30). Tyvärr drogs inte vår lott så vi hängde på hotellrummet i 2 h tills vädret bättrat på sig.


När regnet lättat lite drog vi på oss promenadskorna igen och tog tunnelbanan ner till The Village liggandes på den södra delen av Manhattan. Här hade vi spanat ut ett par affärer vi ville gå i vilket lämpade sig bra i det oberäkneliga vädret. Shopping och besök i 'Vänner-kvarteren' blev det här innan vi vandrade vidare genom Soho och Little Italy. I Little Italy klämde vi en Cesar Sallad och en Spagetti med köttbullar (NY-style) innan vi kallade det en dag.


På onsdagen skulle det bli bra väder så vi hade planerat in en båttur runt Manhattan. Turen var med Circle Line och tog oss från 42:e gatan på den västra stranden (ungefär där som ett flygplan nödlandande på floden tidigare i januari), söder ut längs Hudsonfloden, runt frihetsgudinnan, förbi finansdistriktet på södra Manhattan, vidare norrut på East River utmed den östra sidan av Manhattan, förbi upper east side med dess gigantiskt lyxiga hus, in på Harlem River, runda Manhattan norra ände och sedan tillbaka ner längs Hudson River. Hela turen tog ungefär 3 timmar och var värd varenda krona. Vädret blev dessutom som utlovat med sol och drygt 30 grader. Motljus och disigt väder gjorde fotograferandet ganska trixigt dock.


Eftersom vi bara hade 4 dagar i NY fick detta bli det enda vi såg av frihetsgudinnan och Ellis Island. Det får vi ta nästa gång vi kommer hit... Frihetgudinna är fotfarande stängd att åka upp i, detta sedan 9/11. Vi trodde den skulle ha öppnat nu, men så var icke fallet.


Efter båtturen tog vi svängen förbi det närliggande museehangarfartyget Intrepid som bland annat bjuderpå F-14, SR-71 och Concorde. Men för $20 per skalle och med ett besök på flygmuseet i Seattle fick det vara. Istället drog vi söder ut och besökte City Hall samt Ground Zero, platsen där World Trade Center stod, och där man nu bygger upp 'One World Trade Center' (som innan kallades för 'Freedom Tower'). Vidare förbi Wall Street styrde vi kosan norr ut mot China Town.


Från China Town tog vi oss till Empire State Building. Trots att det var disigt gissade vi att detta skulle vara den bästa dagen för det besöket (sikten påstods dock vara ~25 km). Efter att ha köat till säkerhetskontroller, biljettköp och hissar i dryga timmen var vi äntligen uppe på 86:e våningen (för ytterligare $15 per skalle kunde vi fått komma upp till 102:a). Ute på balkongen som går runt hela 86:e våningen var det trångt om plats, men med lite tålamod fick man bra platser att spana och ta kort från. Dis och en lågt stående sol (klockan hade hunnit bli 19) gjorde tyvärr fotona åt söder och väster ganska grumliga...


Kortet ovan är taget åt nord och i det högra hörnet syns Chrysler Building och Trump World Tower (svart) och uppe till vänster skymtar en grön fyrkantig plätt, Central Park.

På torsdagen hängde vi största delen i Central Park. Vi köpte frukost på Wholesale vid Columbus Circle i sydvästra hörnet av parken som vi åt som pick-nick. Vi strosade parken uppåt, kände på lugnet som infinner sig där och konstaterade samtidigt att ekorrbeståndet är väldigt välmående (liksom i hela USA). Bara duvor och människor verkar det finnas fler av i parken.


Efter att vi kommit till parkens norra ända, ~50 gator från den södra, korsade vi den 110:e gatan i parkens östra ände och tog oss in i Harlem. Vi knallade vidare väster ut till korsningen 112:e och Broadway och tog en Milkshake på Tom's Diner (känd från Seinfeld (och Suzanne Vega)). Vägen ner tillbaka till hotellet hade vi tänkt ta via tunnelbanan, men en brand där gjorde att vi fick ta bussen ner. En timme för 50 kvarter...


När vi kommit till hotellet började det regna igen. Trötta efter promenerandet tog vi lungt en stund på hotellet och fixade lite med korten vi tagit så här långt. Efter någon timme lättade det något och vi tog oss ut igen och upp mot Central Parks östra sida för att kolla in några museer på 'Museum Mile'. Tyvärr var både Guggenheim och Metropolitan Museum of Art stängda så vi fick nöja oss med utsidan. Det blir ytterligare saker att lägga till att-göra-listan för nästa gång.


Efter en sista middag på Manhattan för denna gången laddade vi för att åter ta oss ut på vägen igen. Denna gång var New Haven i siktet. New York infriade verkligen våra förväntningar. 9 miljoner människor har inte fel, det är en helt underbar stad som behöver fler återbesök i framtiden. We like!

Washington D.C. - Philadelphia

Washington och Philadelphia gick i amerikanska historiens tecken. Vi insåg ganska snabbt hur lite vi läst amerikansk historia i skolan och mer och mer föll på plats desto längre vi kom på vår tur. Museer, moument och andra historiska platser besöktes i rask takt. Vi började på fredagmorgonen med att promenera från vårt hotell i Kalorama (alldeles bredvid den Albanska och Serbiska ambassaden) ner längs Connecticut Ave. till The National Mall, som är den drygt tre kilometer långa parkliknande yta där man hittar Lincoln Memorial, Washington Monument, Capitolium.


Efter Washington Monument (den 170 m höga obelisken (som nog symboliserar USA's mindervädes komplex)) passerade vi World War II monument (ovan) och sedan utmed den långa dammen till Lincoln Memorial. Den mördade presidenten Lincoln har fått sig ett eget monument för sitt arbete för att avskaffa slaveriet och förhindra Nord & Syd kriget. Det var inte litet...


Vidare bar det av tillbaka öster ut mot Museum of American History, via Vietnam War Memorial, där vi tog en snabbkurs i den ofantligt långa amerikanska historien, som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden... Vi fick lära oss om frihetskrig och inbördeskrig innan vi kände att vi fått en överdos i patriotism så vi fortsatte vår promenad öster ut i The National Mall. Innan vi kom till Capitolium stannade vi till i en skulpur park som råkade ha ett likadant hjul som vi tidigare sett i Seattle.


Från Capitolium drog vi oss norr ut mot Vita Huset. Här fick vi slåss med turister från Indien, Japan och Kina för att få en bild av presidentens hus. Folksamlingen skingrades dock snabbs av en störtskur till vår förtjusning eftersom vi hade paraply. Någon skymt av Obama fick vi dock inte.


Efter detta hade vi fått tillräckligt av D.C. för en dag, och de uppskattningsvis två mil vi vandrat gjorde sig till känna ordentligt. Vi vilade upp oss för dagen efter då vi skulle ta en vända till Arlington söder om D.C. innan vi åkte mot Philadelphila.

Arlington ligger på andra sidan floden i delstaden Virginia. Här spanade vi in den kända kyrkogården som huserar allt från välkända presidenter till okända soldater. Gravstenarna tycks sträcka sig så långt ögat når och under dessa vilar män och kvinnor som tjänstgjort/stupat eller är släkt till någon som tjänstgjort/stupat.


Efter att beskådat J.F. Kennedys grav, den okände soldatens grav och en liten del av Pentagon i fjärran började vi letandet efter Iwo Jima Monumentet, som enligt en polis vi Capitolium skulle ligga här ute. Efter ganska mycket letande visade sig dock att den inte låg vid själva kyrkogården utan en kvart därifrån. Vi tog vårt pick och pack och navigerade oss dit. Monumentet är till minnet av slaget på Iwo Jima i stilla havet och bygger på det världskända fotot av amerikanska soldater som reser en flagga efter att ha intagit den högsta punkten på ön, upp på en inaktiv vulkan. Detta gjordes dock på blott den 5:e dagen av det 37 dagar långa slaget som utkämpades här. Tre av de sex hjältarna som reser flaggan stupade senare i slaget.


Efter detta drog vi oss nordost ut mot Philadelphia. Efter drygt 2 timmar och 4 olika delstater (Virginia, Maryland, Delaware och Pensylvania) kom vi fram. Eftersom vi ville få så mycket tid på stranden den nästkommande dagen gav vi oss ut på stan med en gång. För de som inte vet så var Philadelphia en viktig stad under nationen USA's födelse och tjänade som huvudstad innan Washington D.C. tog över. Bland annat kollade vi in Liberty Bell, lärde oss om Benjamin Franklin och såg huset där självständighetsdeklarationen skrevs av Jeffersson.


Efter denna historiska vandring tog vi en tur i centrum innan vi återvände till hotellet.

Efter denna tvådagarskurs i amerikansk historia lät vi våra hjärnor ta ledigt och på söndagen åkte en timma öster ut vi till Ocean City, strax söder om Atlantic City, New Jersy. Dagen innan vår avfärd insåg vi att vi bokat hotel i Ocean City, Maryland, tre timmars bilfärd sydöst om Philadelphia (resans hittills enda missöde, peppar peppar...). Som tur var verkade vi upptäckt detta i tid så att vi kunde avboka vårt hotell där och boka ett nytt i Atlantic City. På vägen ut ur Philadelphia stannade vi till vid Museum of Art för att kolla in de legendariska trapporna från Rocky-filmen. Vi besteg de 72 trappstegen och belönades med fin utsikt. Blev dock lite besvikna över att det enbart var 72 trappsteg. Trodde att Rocky kämpade si uppför minst 100 trappsteg, haha.


Efter en dag på stranden strosade vi längs strandpromenaden i Atlantic City och tittade på kasinona. Något spelande blev det inte utan vi dök ganska tidigt i säng, utmattade men på ett strålande humör och även viss tendens till bänd hud från en dag på stranden.

Chicago

Återlämnander av bilen gick smidigt och så även flygturen med Frontier från Denver till Chicago Midway (den 'lilla' flygplatsen). Chicago var hett och fuktigt och det slet på en så fort man var utan air condition. På flygplatsen i Chicago köpte vi tredagspass på buss och tunnelbana och tog den oranga linjen in mot stan. Efter ett byte kom vi fram till vårt hotell på Ohio St. Hotellet låg ett par kvarter norr om 'The Loop' och Chicago river. 'The Loop' kallas den del av centrum som ligger inanför en slinga av tunnelbanelinjer. Det tog oss ungefär 15 min att promenera in till The Loop, så vi får ju säga att vi bodde väldigt bra. Det kändes även som om det fanns mer att se nott ut än söder ut.


På kvällen käkade vi på Pizzeria Uno, känt för sina gigantiska (till tjocklek och fyllning) pizzor. Plagiat-pizzerian 'Due' låg ett kvarter upp. Termen 'pizza pie' gjorde sig verkligen bra. Efter detta gav vi oss ut på staden för att beskåda alla skyskrapor. Det var ju i Chicago som den morderna skyskrapan 'uppfanns' efter den stora branden, då de insåg att bygga i trä inte var någon vidare bra idé. Två dagars promenerande i Chicago spanandes på skyskrapor har nästan gett oss nackspärr.


I fukten och hettan knallade vi vidare ner för Michigan Avenue, som går förbi de stora parkerna; Grant och Millenium Park. Området påminde lite om den Central Park i NY man sett på TV, och som vi får se live om ett par dagar. I Milleniumpark kollade vi in skulpurer och seg-way-åkare innan vi stannade till för en runda minigolf och några uppfriskande kalla. Som tur var för familjefriden, vann den av oss som praktiserar 'riktig golf' på fritiden. Men det var knappt, haha...


På onsdagen blev vi först väckta vid 04-tiden av ett åskväder (inte konstigt med tanke på fuktighet och värme), vid 06-tiden av ett alarm som den tidigare gästen ställt in på klockradion och sedan vid 08 av städerskan. Efter detta var det kört att försöka sova så vi drog ut på nya upptäcksfärder. Vi tog en vända som skulle ta oss förbi de viktigaste sevärdheterna man inte får missa i Chicago. Vi började uppe vid Hubbard/Michigan där (Chicago) Tribune Tower, Wrigley Building (tuggummiföretaget) och 'God bless America-statyn' (en hyllning till Grant Wood's American Gothic (som så ofta för blivit paroderad)).


Därifrån gick vi ner mot James R. Thompson Center för att kolla in lite skulpturer, däribland en Picasso. Efter att ha funderat på om den föreställde en hund, ängel eller annan varelse (se bild nedan), bestämde vi oss för Pegasus och drog vidare mot den skyskrapa som kom att bli en förebild för framtida dito i Chicago, Hotel Brunham. Vår rundas sista stopp var vid Chicago Board of Trade. Här handlar män (ja, inte många kvinnor såg vi) i olikfärgade rockar, varor av alla de slag; allt från sädesslag och boskap till olja. När vi stod på utsidan och kollade in byggnaden kom en av köp/säljarna fram till oss och frågade om vi ville komma in och titta. Han skrev upp oss på en gästlista och vi fick gå ut på en åskådarbalkong som blickade ut över golvet där handeln pågick; ett fullständigt kaos. Folk gapade, skrek och gestikulerade. Precis så som man föreställer sig en börs på den gamla goda tiden, men här har inget ändrats. Tyvärr var där fotoförbud så inga kort från oss. Nyfikna kan kolla här. Innan vi drog vidare fick vi även en skymt av Sears Towers (från och med 16:e juli "Willis Tower"), USA's högsta byggnad på 527 m.


Vidare bar det av norr ut mot Navy Pier som sträcker sig ut i Lake Michigan. Navy Pier är en riktig turistattraktion med båtutflykter, karuseller, varmkorvsvagnar och souvernirbutiker. Här vågade vi oss upp i det 46 m höga pariserhjulet för att få en fin vy av hamnen och sky-linen. Trots viss ångest från vissa i säll,skapet var det värt mödan.


Efter en obligatorisk Chicago-hot dog på piren och lite souvenirinköp drog vi och kollade in stranden. Bara ett stenkast från skyskraporna sträcker sig en strand på ett par hundra meter. Vi vilade oss någon timme i hettan och funderade på om det var i några av toppvåningarna på dessa skraporna som Operah kanske bodde. Vattnet i Lake Michigan var varmast hittills på resan med klart över 22 grader.



Dagen avslutades med drinkar på 96:e våningen på Chicagos 3:e högsta byggnad med sina 459 m , John Hancock Center (antenner inkluderade i alla mått). Härifrån kunde vi titta ner på fyrverkerierna från Navy Pier.


På torsdagen tog vi oss ut till O'Hare (den stora flygplatsen) för att flyga till Washington D.C. Kaptenen var snäll nog att ge oss en överflygning över city innan vi försvann österut över Lake Michigan. Nere till vänster med två vita master, Sears Tower. Uppe i mitten med två vita master, John Hancock Center och över den, stranden. Länst till höger, Navy Pier.


1h 45min senare landade vi i ett lika kvavt och fuktigt D.C. Där hämtade vi ut bilen och navigerade oss till vårt hotell. I morgon (fredag) utforskas huvudstaden till fots. På med vandringsskorna och karta igen...

PS.
Fler kort från Grand Canyon, Monument Valley samt bilåkandet därimellan finns nu på Picasa, länkat till höger.
DS.

Hoover Dam - Grand Canyon - Monument Valley

På väg ut från Las Vegas körde vi mot Hoover Dammen som dämmer upp Coloradofloden, ligger på gränsen mellan Nevada och Arizona. Resan på fyra mil gick smidigt fram till Boulder city där vi stannade, tankade och tog några kort på Lake Mead.


Efter detta började kön och det tog oss nästan en timme att ta oss den sista milen. Alla bilar som vill korsa dammen och floden i denna delen av Nevada måste ta denna slingriga vägen med bara en fil. Dock jobbas det på att dra en motorvägsbro förbi dammen för icke-turister. Sent om sider kom vi fram till fram till dammen som tog 5 år att bygga. Nästan 4oo m bred, drygt 2oo m hög och för dagen 40 grader i luften, det var en pärs för våra sinnen (mest Kalles höjdrädlsa). I souvernirshoppen kunde de inte få nog av 'dam-skämt'. "Here's your dam change and your dam reciet.", "Have a dam good day". Hysteriskt kul...


Sedan bar det av ut i öknen igen mot Flagstaff. Spikraka vägar och lite trafik i fortsatt 40-gradig hetta. Tackar för AC. Sakta men säkert började sedan naturen att ändra sig och mer och mer vegitation tittade fram.


Mot slutet var det lika mycket barrträd runt omkring som uppe runt Seattle, men fortfarande väl över 30 grader. I Phoenix, 20 mil söder om Flagstaff, hade man stora problem med värmen, som hade varit över 40 grader under en lång period. Flagstaff ligger dock på en platå, över 2ooo m.ö.h. så där var det svalare.


På lördagen stack vi de 12 milen nordväst från Flagstaff, till den söndra delen av Grand Canyon. Vädret var soligt och lagom varmt, men på nyheterna hade de varnat för åskstormar. Vid första utsiktspunkten var vädret fortfarande bra och den dryga 1,5 km djupa klyftan visade sig från sin bästa sida. Det är urläckert när solen reflekteras mot det röda berget och djupt i botten kan man ana Coloradofloden som ringlar sig fram. Obeskrivligt och svårt att fånga på kort, stört omöjligt att fånga det fantastiska djupet på bild, speciellt i dessa ljusförhållandena. Det måste helt enkelt upplevas på ritigt!


I nationalparken ska man kunna se allt från kondorer till pumor. Vi fick nöja oss med ett par ekorrar och två rådjur.


När vi åkte från den första utsiktspunkten började det mulna ordentligt och regna så smått vilket vår bil väkomnade då den såg ut som skit. Vyerna var dock lika fantastiska, även om korten inte blev lika bra. På sista utsiktspunken, när ovädret tilltagit ytterligare, kom en parkvakt fram till oss och varnade oss för åskan och eventuella blixtra eftersom detta var parkens högsta punkt och att han gärna inte ville se oss bli träffade av blixten. Vi skyndade oss att ta ytterligare några kort innan vi lämnade parken.


Vi tog den östra utgången och körde mot Tuba City och tänkte att vi sett allt. Efter att ha kört i tio minuter genom Navajo-indianernas land (kända från hollywood-rullen "Wind talkers") lättade vädret och solen strålade som aldrig förr. Landskapet var minst lika häpnandsväckande som innan men med fint väder denna gång. Vid varje utsiktsplats fanns Navajo-indianer som sålde sina konsthantverk och smycken med olika stenar som stod för livslång lycka, hälsa, välgång och glädje.


Tuba City var en stad som till största delen verkade tillhöra Navajfolket. Här gjorde vi inte mycket mer än att sova och ladda inför Monument Valley nästkommande dag.

Eftersom vi tappat en timme när vi kom in i Arizona (egentligen inte, eftersom Arizona inte tillämpar sommartid men Navajo-indianerna gör) tog vi en liten sovmorgon och gav oss inte av förrän efter 10. Vi hade en 1,5 timmes körning framför oss även denna dag innan vi kom fram till vårat mål. Vägen dit var ingen tråkig körning och Arizona bjöd på fina vyer.


Monument Valley ligger några mil från Route 160, utmed Route 163. Det räcker att åka på 163:an för att få bra bilder på "Buttes", "Mittens" och "Mesas" som de olika bergsformationerna heter. Vill man få riktiga närbilder får man dock bege sig in på Navajo-indianernas område, mot en avgift på $10 ($25 för Grand Canyon).


Navajo-indianerna anordnar guidade turer på pick-up eller häst, men vi valde att köra runt själva i området så att vi kunde hålla vårt eget tempo. Strax innan vi gav oss ut kom det en rejäl åskskur samtidigt som det blåste upp ordentligt. Det hela varade i en kvart och efter det var det lika varmt som innan. Fascinerande väder! Molnen kom och gick dock så man fick ha lite tålamod om man ville få perfekta bilder.


Vi körde runt bland stenstoderna i 1,5 timme. Till slut blev vi avtrubbade och när vi kom fram till nästa koloss ryckte vi nästan på axlarna. Vi insåg att det var dags att åka vidare, man kan inte få in allt.

Landskapet blev mest känt för omvärlden genom John Fords västernfilmer och en Mesa har namngivits efter regissören. Kanske var de även dessa kullar som det sprangs mot i Iron Maiden visan...


Vid klockan 15 var vi klara med vår rundtur och vi drog oss norr ut mot Moab. Vi hade trots allt 25 mils körning kvar denna dagen innan vi nådde Moab i Utah. Med undantaget för ett stopp i Monticello för intag av koffein körde vi i ett sträck. I Monticillo fanns en avfart mot Route 666, känd från sånger av Cris Rea och AC/DC


När vi kom fram till Moab visade termometern än en gång över 100°F. Där käkade vi på det lokala microbryggeriet (Moab Brewery) och avnjöt några lokala öl. Ett par ölglas med motiv från deras lokala ölmärken fick vi också med oss.

Efter en transportsträcka idag på 57 mil har vi tagit oss till Denver, Colorado. Resan tog oss från ökenslätter i Utah genom häftiga bergsvyer i klippiga bergen där vi passerade skidorter som Beavers Creek och Vail.


Subarun fick jobba hårt i backarna och strax efter Vail toppade vi på 8150 fot. Bilen har varit trevlig att köra men här kändes det att motorn var för klen. Hade det inte varit för den, eller att det piper när man öppnar dörren när nycklarna sitter i (vilket man gör ofta när man stannar här och där för att fota) så skulle man kanske kunna tänka sig en sådan. Men nyckelpipet är en deal braker!

Nu hänger vi i Denver innan vi dumpar bilen i morgon på flygplatsen och drar till Chicago. Ny stad, ny stat och ny tidszon.

Det känns lite som vi kommit till halvtid på vår resa så vi tänkte passa på att sammanfatta resan så här långt med några siffror:

Dagar i USA: 20 (14 återstår)
Städer besökta: 14
Stater besökta: 7
Mil i bil: 3300 miles (~530 mil)
Exponeringar med kamera: 2653
Hamburgare konsumerade: 25


Under de senaste 4 dagarna har vi varit i lika många delstater och städer och med 20 dagar på vägen är vi ganska veckovilda och det är nästan så att man frågar sig var man är när man vaknar. Vi förstår James Hetfield när han skrev "where I lay my head is home"... så visst börjar längtan till sin egen säng komma krypandes.