Väl i New Haven checkade vi in och drog ut på stan. New Haven präglas till största del av sitt universitet, Yale från 1701, och dess gamla gotiska universitetsbyggnader. Staden i sig är drygt 60 år äldre, 1638, och den första i det blivande USA som byggdes efter en riktig statsplan.
Efter en kort tur runt ett ganska öde universitet drog vi oss ner mot vattnet för att få känna på havet lite. Lite på giss började vi vandra mot det som var utmärkt med vatten på kartan. Väl där möttes vi av en industrihamn och inte strand/marina som vi hoppats. Havet dofter fick vi dock känna på, något som bara uppskattades av någon i sällskapet...
Vi fick i alla fall en ordentlig promenad efter ett par timmar i bilen och bestämde oss för att stanna till ut med kusten den efterföljande dagen på väg upp mot Boston. Innan vi lämnade in för dagen tog vi ytterligare en tur runt universitetet för att få lite kort i skymningen.
Vägen mot Boston bestämde vi att lägga via Point Judith för att få se lite av New England-kusten. På vägen upp från New York såg vi bara motorväg så denna turen fick bli på lite mindre vägar utmed kusten. Frukost käkade vi i Mystic, ett litet fiskesamhälle på gränsen mellan Connecticut och Rhode Island.
Point Judith ligger söder om Providence, Rhode Island, och är ett litet semesterhak för amerikanerna och av samma anledning drogs vi dit. Vi låg och slappade medan surfarna (och även två killar i kanotslalomkanoter) slet i havet nedanför oss.
Vilan var dock kortvarig. Vi ville komma upp till Boston i tid så att vi skulle kunna fixa biljetter till kvällens baseballmatch mellan hemmalaget Red Sox och Baltimore Orioles. Av budgetskäl bodde utanför Boston (i Bedford) den första natten eftersom vi inte skulle göra något annat inne i Boston på kvällen än att kolla på matchen.
Eftet att ha checkat in, tagit bilen till den yttersta hållplatsen på tunnelbanan och tagit den samma in till Boston kom vi till arenan Fenway Park 2,5 h innan första pitch. Enligt en kille vi träffat i Denver skulle det i princip vara att bara åka till arenan och köpa biljetter där av svartabörskillar ('Scalpers') som, enligt honom, var tvugna att sälja till inköpspris (~$50 för bra platser). Vad vi inte insåg att fallet inte var det samma i Boston som i Chicago, som han pratade om. När vi kom fram var det full kommers. Den första 'Scalpern' vi gick fram till ville ha $165 per biljett. Möjligen kunde han sträcka sig till $300 paret (~2200kr). Detta låg lite utanför vår budget så vi ställde oss i kön till dagsbiljetterna. Kön sträckte sig redan dryga 100 m, men eftersom den växte sig längre och längre bakom oss kände vi att vi borde ha en chans även om vi får vänta länge. Väntan i den 30 gradiga värmen var något besvärlig och det dröjde 1,5 h innan vi började nå slutet. Då slutade kön att rörar på sig och vi undrade vad som hände. Efter ungefär 10 min kom det fram en herre och förklarade att biljetterna i princip var slut. Vi fick alternativen att antingen stå kvar i kön, som nu var ~15 m, och försöka få några av de biljetter som släptes vid matchstart, eller köpa några av de udda och/eller dyra biljetter han hade att erbjuda. Efter att ha stått i kö så länge, aningen sliten av värmen, tog vi inte chansen att vänta på eventuella biljetter som skulle släppas, utan tog två av hans biljetter. Något utanför vår budget (men billigare än svarta börsen) och på två olika rader, men framför varandra. Det var ju ändå sista chansen på resan och lönen hade ju precis kommit...
Efter ett kepsinköp, för att göra sig vän med hemmafansen, letade vi upp våra platser. Väl där förstod vi varför priset för dem låg strax över vår budget. Vi satt på 7:e och 8:e raden, precis bakom slagmannen! Superhäftigt.
Matchen dog nästan redan i den första inningen när Red Sox stora stjärna Ortiz, 'Big Papa', slog en home run med två man ute på baserna vilket betydde 3-0. Efter nio innings blev det 7-2 till Redsox och hade innan dess bjudits på en andra home run för kvällen. Stämningen matchen igenom var på topp, kanske självklart med den kanonstarten, trots att arenan 'bara' plockade in drygt 37 000. Slutsålt för 516:e matchen i rad var det dessutom vilken kanske förklarar att det var aningen svårt att få biljetter. Rådet är nog att inte välja Boston som stad om man vill få enkla biljetter.
På söndagen bytte vi hotell och drog oss in mot Boston. Vi stannade i Camebridge där vi vandrade runt och kollade in Harvard [hahvaahd]. Grundat 1636 är det det äldsta universitetet i USA och det 6:e Ivy League-universitetet vi passerat längs östkusten (tidigare Philadelphia PA, Princeton NJ, Columbia NY, Yale CT och Brown RI). De resterande två (Dartmuth och Cornell) låg längre norr ut och inåt landet.
Efter en lunch och lite mer rundvadring drog vi oss tillbaka till bilen. Vi hade precis satt oss och börjat rulla när världens oväder bröt ut. Detta kändes fullt naturligt med tanke på att det var overkligt varmt och fuktigt. Lika fort som det kom var det dock över och när vi kom till vårt sista hotell för resan strålade solen som aldrig förr.
Vi trotsade hettan och gav oss ut på en historisk vandring genom staden. Liksom Philadelphia spelade Boston en stor roll i skapandet av USA. Det var bland annat här som frihetskriget bröt ut i.o.m Boston Massacre (som låter blodigare än vad det var). På vandringen passerade vi massor av gamla byggnader som bevarats och platser där historiska händelser utspelats. Cheerspuben fick sig ett besök också.
Efter att ha gått igenom North End, typ gamla stan, korsade vi Charls River (som längre ner går ihop med Mystic River (känd från Clintans film)) och vandrade upp för Bunker Hill. Högst upp på kullen står Bostons egen obelisk på den plats där ett slag utspelades under frihetskriget 1775. Här på kullen tog våra krafter slut. De senaste veckornas promenerande, men minst en mil om dagen, satt ordentligt i benen. Efter att ha pustat ut lyckades vi ta oss till ett vattenhål i North End där vi kunde samla nya krafter innan vi gav upp för kvällen.
Nedan syns de viktigaste tillbehören under denna dag och som även symboliserar hela semestern: Vatten, solbrillor, en lokal karta och Lonly Planet USA. Tourists - oh yes!
Den sista dagen packade vi ihop våra grejer och gav oss ut på stan för att införskaffa ytterligare en väska (då vissa i sällskapet handlat en aning för mycket) för att undvika att behöva betala för övervikt på vår största väska. Konstigt nog är det inte totalvikten på alla väskor som spelar roll. Så länge ingen väska överstiger 50 lbs (~23 kg) så är det lugnt. Efter lunch och lite sista minuten shopping i ett köpcentrum i Camebridge, drog vi oss till flygplasten där vi sa hej då till bilen (650 mil-i-bil slutade det på) och checkade in vårt bagage.
Flygresan till London gick smidigt och utan några problem. Planet lyfte vid 18 tiden lokal tid och landade i London strax före midnatt östkusttid d.v.s strax för 05 lokal tid. Det enda som strulade var videosystemet på Kalles stol, vilket resulterade i att han fick flytta upp en klass till Ekonomi Extra. Himla otur... ;) Mycket sömn lyckades vi tyvärr inte skaffa oss vilket resulterade i att vi på planet till Stockholm somnade innan vi lämnat brittisk mark och vaknade inte förrän vi tog mark i Sverige vid 11.15 lokal tid. Lite sömn den natten gjorde att hela den dagen var som i en dimma men nu, efter 3 dagar i Sverige, är vi återställda.
De sista bilderna från New York, Boston och resan dit finns nu äntligen uppe för beskådning.
Tack till alla som har läst och skrivit trevliga kommentarer. Hoppas att det har inspirerat!
/Kalle och Terese
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar