
Vi strosade runt i stan och försökte hitta Camera World för att se vad de ville ha för ett 35mm. Det visade sig att vi inte var de enda som var ute efter detta så vi gick därifrån tomhänta. Staden visade en blandad mix av människor, där klyftorna var synliga. Härbergen fanns det gott om, likaså de hemlösa sovandes på gatorna, men även den andra sidan "Down Town", där amerikanare shopping- strosade runt, joggade eller käkade lunch i de mysiga kvarteren runt Pioneer Place.

Efter lite mer strosande gick vi tillbaka till bilen för att bege oss upp i bergen och fånga en vy över staden. Detta visade sig vara svårare än vi trott, trotts instruktioner från hotelpersonalen. Till slut hittade vi till Washington Park. Väl där var vyn fin, men träd blockerade möjligheten till fina bilder. Rosenträdgården var dock väl värt besväret. Vår missvisande rutt i skogarna i West Hills av oss dock minnesväda vyer av murriga skogar och bergssluttningar som gav svindelkänsla (i alla fall hos Kalle).

Från Washington Park begav vi oss söder ut mot Coos Bay. Vi tog I-5 mot Salem - inte det utanför Stockholm och inte det i Day of our Lives - för att sedan lämna motorvägarna och svänga väster ut mot Newport och Hwy 101. Efter ungefär 15 mil tog vägen slut och vi träffade Stilla havet.

Hwy 101 slingrar sig ut med kusten. Ena stunden har man ett stup mot havet på högra sidan, andra stunden dyker man in i djupa, täta skogar. Detta pågick i dryga tre timmar och den ena vyn var bättre än den andra. Helt fantastiskt.

Efter nästan 40 mils körning nådde vi tillslut Coos Bay. En liten håla på knappt 17000 innevånare. Inget direkt matställe att käka middag på så vi nöjde oss, efter en fet lunch på Denny´s, att käka chips och kakor till middag.
Här stannar vi bara över natten innan vi sticker vidare söder ut mot Eureka. Halvvägs på vår 30 mil långa dagsetapp korsar vi gränsen mot Kalifornien.
1 kommentar:
Den amerikanska kosten är usel det erfor jag i Washington 1976. Tråkigt att den inte blivit bättre.
Skicka en kommentar