Hoover Dam - Grand Canyon - Monument Valley

På väg ut från Las Vegas körde vi mot Hoover Dammen som dämmer upp Coloradofloden, ligger på gränsen mellan Nevada och Arizona. Resan på fyra mil gick smidigt fram till Boulder city där vi stannade, tankade och tog några kort på Lake Mead.


Efter detta började kön och det tog oss nästan en timme att ta oss den sista milen. Alla bilar som vill korsa dammen och floden i denna delen av Nevada måste ta denna slingriga vägen med bara en fil. Dock jobbas det på att dra en motorvägsbro förbi dammen för icke-turister. Sent om sider kom vi fram till fram till dammen som tog 5 år att bygga. Nästan 4oo m bred, drygt 2oo m hög och för dagen 40 grader i luften, det var en pärs för våra sinnen (mest Kalles höjdrädlsa). I souvernirshoppen kunde de inte få nog av 'dam-skämt'. "Here's your dam change and your dam reciet.", "Have a dam good day". Hysteriskt kul...


Sedan bar det av ut i öknen igen mot Flagstaff. Spikraka vägar och lite trafik i fortsatt 40-gradig hetta. Tackar för AC. Sakta men säkert började sedan naturen att ändra sig och mer och mer vegitation tittade fram.


Mot slutet var det lika mycket barrträd runt omkring som uppe runt Seattle, men fortfarande väl över 30 grader. I Phoenix, 20 mil söder om Flagstaff, hade man stora problem med värmen, som hade varit över 40 grader under en lång period. Flagstaff ligger dock på en platå, över 2ooo m.ö.h. så där var det svalare.


På lördagen stack vi de 12 milen nordväst från Flagstaff, till den söndra delen av Grand Canyon. Vädret var soligt och lagom varmt, men på nyheterna hade de varnat för åskstormar. Vid första utsiktspunkten var vädret fortfarande bra och den dryga 1,5 km djupa klyftan visade sig från sin bästa sida. Det är urläckert när solen reflekteras mot det röda berget och djupt i botten kan man ana Coloradofloden som ringlar sig fram. Obeskrivligt och svårt att fånga på kort, stört omöjligt att fånga det fantastiska djupet på bild, speciellt i dessa ljusförhållandena. Det måste helt enkelt upplevas på ritigt!


I nationalparken ska man kunna se allt från kondorer till pumor. Vi fick nöja oss med ett par ekorrar och två rådjur.


När vi åkte från den första utsiktspunkten började det mulna ordentligt och regna så smått vilket vår bil väkomnade då den såg ut som skit. Vyerna var dock lika fantastiska, även om korten inte blev lika bra. På sista utsiktspunken, när ovädret tilltagit ytterligare, kom en parkvakt fram till oss och varnade oss för åskan och eventuella blixtra eftersom detta var parkens högsta punkt och att han gärna inte ville se oss bli träffade av blixten. Vi skyndade oss att ta ytterligare några kort innan vi lämnade parken.


Vi tog den östra utgången och körde mot Tuba City och tänkte att vi sett allt. Efter att ha kört i tio minuter genom Navajo-indianernas land (kända från hollywood-rullen "Wind talkers") lättade vädret och solen strålade som aldrig förr. Landskapet var minst lika häpnandsväckande som innan men med fint väder denna gång. Vid varje utsiktsplats fanns Navajo-indianer som sålde sina konsthantverk och smycken med olika stenar som stod för livslång lycka, hälsa, välgång och glädje.


Tuba City var en stad som till största delen verkade tillhöra Navajfolket. Här gjorde vi inte mycket mer än att sova och ladda inför Monument Valley nästkommande dag.

Eftersom vi tappat en timme när vi kom in i Arizona (egentligen inte, eftersom Arizona inte tillämpar sommartid men Navajo-indianerna gör) tog vi en liten sovmorgon och gav oss inte av förrän efter 10. Vi hade en 1,5 timmes körning framför oss även denna dag innan vi kom fram till vårat mål. Vägen dit var ingen tråkig körning och Arizona bjöd på fina vyer.


Monument Valley ligger några mil från Route 160, utmed Route 163. Det räcker att åka på 163:an för att få bra bilder på "Buttes", "Mittens" och "Mesas" som de olika bergsformationerna heter. Vill man få riktiga närbilder får man dock bege sig in på Navajo-indianernas område, mot en avgift på $10 ($25 för Grand Canyon).


Navajo-indianerna anordnar guidade turer på pick-up eller häst, men vi valde att köra runt själva i området så att vi kunde hålla vårt eget tempo. Strax innan vi gav oss ut kom det en rejäl åskskur samtidigt som det blåste upp ordentligt. Det hela varade i en kvart och efter det var det lika varmt som innan. Fascinerande väder! Molnen kom och gick dock så man fick ha lite tålamod om man ville få perfekta bilder.


Vi körde runt bland stenstoderna i 1,5 timme. Till slut blev vi avtrubbade och när vi kom fram till nästa koloss ryckte vi nästan på axlarna. Vi insåg att det var dags att åka vidare, man kan inte få in allt.

Landskapet blev mest känt för omvärlden genom John Fords västernfilmer och en Mesa har namngivits efter regissören. Kanske var de även dessa kullar som det sprangs mot i Iron Maiden visan...


Vid klockan 15 var vi klara med vår rundtur och vi drog oss norr ut mot Moab. Vi hade trots allt 25 mils körning kvar denna dagen innan vi nådde Moab i Utah. Med undantaget för ett stopp i Monticello för intag av koffein körde vi i ett sträck. I Monticillo fanns en avfart mot Route 666, känd från sånger av Cris Rea och AC/DC


När vi kom fram till Moab visade termometern än en gång över 100°F. Där käkade vi på det lokala microbryggeriet (Moab Brewery) och avnjöt några lokala öl. Ett par ölglas med motiv från deras lokala ölmärken fick vi också med oss.

Efter en transportsträcka idag på 57 mil har vi tagit oss till Denver, Colorado. Resan tog oss från ökenslätter i Utah genom häftiga bergsvyer i klippiga bergen där vi passerade skidorter som Beavers Creek och Vail.


Subarun fick jobba hårt i backarna och strax efter Vail toppade vi på 8150 fot. Bilen har varit trevlig att köra men här kändes det att motorn var för klen. Hade det inte varit för den, eller att det piper när man öppnar dörren när nycklarna sitter i (vilket man gör ofta när man stannar här och där för att fota) så skulle man kanske kunna tänka sig en sådan. Men nyckelpipet är en deal braker!

Nu hänger vi i Denver innan vi dumpar bilen i morgon på flygplatsen och drar till Chicago. Ny stad, ny stat och ny tidszon.

Det känns lite som vi kommit till halvtid på vår resa så vi tänkte passa på att sammanfatta resan så här långt med några siffror:

Dagar i USA: 20 (14 återstår)
Städer besökta: 14
Stater besökta: 7
Mil i bil: 3300 miles (~530 mil)
Exponeringar med kamera: 2653
Hamburgare konsumerade: 25


Under de senaste 4 dagarna har vi varit i lika många delstater och städer och med 20 dagar på vägen är vi ganska veckovilda och det är nästan så att man frågar sig var man är när man vaknar. Vi förstår James Hetfield när han skrev "where I lay my head is home"... så visst börjar längtan till sin egen säng komma krypandes.